Igår var vi och dansade som om jorden skulle gå under (ja det var ett himla tjat om det). Vi trotsade snön och kylan och allt vad det var och kom hem någon gång på småtimmarna. Det var en fin kväll trots bekymmer med pojkar.

 

Vet inte varför det inte känns som december, men kanske är det för att det inte brukar ligga så fin snö så här länge innan julafton. Kanske är det för att det enda julpyntet vi har just nu pga flytten är en adventsljusstake. Kanske är det för att jag inte upplever någon familjekänsla över huvud taget längre. Kanske är det för att skolan inte saktar av inför jullovet. Kanske är det för att jag inte har köpt en endaste julklapp. Kanske har fokuset i livet legat på annat än lussebak, julkalendrar och önskelistor. Kanske är det en kombination av allt.

I somras var jag och Amanda och tittade på Yoko Onos fina fina utställning på moderna muséet. Så fantastiskt fin utställning, men tyvärr visas den inte längre. Däremot åker hon runt och ställer ut den på flera håll i världen och om ni någon gång råkar befinna er i någon stad där den visas, så måste ni bara gå och se den. Jag skulle verkligen vilja se den igen. Jag tror att den är relativt enkel att ta till sig, såväl om man är en riktig konstvetare som om man är ganska ovan att titta på konst, men som vanligt kan man tolka allt på oändligt många sätt. Jag gick ut från utställningen med ilska över att världen är så fruktansvärt ful och utnyttjande, men kanske desto mer med lycka över att den är vacker och hopp om att allt jorden och livet kan bli himmel om vi bara vill och anstränger oss lite.